Spärrgrimmor används på ungefär hälften av alla travhästar. Dels för att hindra hästen från att gapa för mycket och dels för att ha spärrgrimman som fästanordning för andra hjälpmedel, bland annat huvudstänger. Spärrgrimman ser ut ungefär som en vanlig grimma, fast den har tunnare remmar. Den är spännbar över nos och nacke och sitter under huvudlaget.

Kroppshållningen inverkar på hästarnas trav. Hästar som springer med huvudet riktat rakt fram får bättre flyt i aktionen än de som vrider på huvudet. En häst som bryter, d.v.s. springer snett med huvudet eller kroppen, kan göra det för att den har ont någonstans. Men det finns också en del friska hästar som bryter. Sådana tilltag kan man korrigera med några olika hjälpmedel.

En del nyfikna hästar är mer intresserade av omgivningen än att springa fort. Det brukar kunna avhjälpas med ett helstängt huvudlag. Ett annat hjälpmedel för att få hästar att räta upp huvudet är en så kallad huvudstång. Det är en utdragbar stång av hårdplast, som försvårar rörelser i sidled. Ena änden fästs i spärrgrimman under huvudlaget och den andra i selen. Vill hästen springa med huvudet åt vänster, placeras stången på höger sida och vice versa. I Amerika är det vanligt med huvudstänger på båda sidor, men här i Sverige är det förbjudet att låsa hästens huvud på det viset.

Murphybländare används också till att rätta upp en del hästar. En häst som bryter ner med bakdelen i svängarna, får huvudet åt höger mot löpriktningen. Med en murphybländare för vänsterögat, vrider hästen då upp huvudet åt vänster för att se var den springer. Genom den vridningen hjälper den också till att få upp kroppen i rätt riktning. Hästar som bryter ner i kurvorna brukar man ju också stötta med en sidostång mot vänstra bakdelen. Murphybländaren uppfanns på 1920-talet av den kände amerikanske hästkarlen Thomas W. Murphy. Den är ett ensidigt synfältshinder, som kan liknas vid en stor skygglapp.

Käkrem. Put the headcheck on eller Check him up säger man när man vill ha en häst uppkäkad i USA. Headcheck kan översättas till huvudkontroll. Det avser alltså en utrustningsdetalj, som styr upp hästens huvud i ett visst läge.

På diligenshästar användes en stupbygel för att hindra hästarna från att snubbla. Den hade samma funktion och kan nog sägas vara en föregångare till våra dagars checkrem.

Check him up blev Käka upp honom här i Sverige. Och så har det hetat så länge jag minns. Däremot har det i officiella sammanhang hetat checkrem ända fram till för några år sedan. Då anammade man försvenskningen käkrem. Men det har alltså ingenting med käke att göra.

Hästens hörsel:
Hästar hör ungefär lika bra, som vi människor. Men de kan vrida på öronen och få bättre mottagning genom att ställa in dom i olika riktningar. Förmodligen kan de därigenom också lokalisera ljudkällan noggrannare än vad vi kan. Tillsammans med synen är hästarnas hörsel ett bra medel för att upptäcka faror i god tid.

Nya och okända ljud gör en häst orolig. Den reagerar ungefär som vi för höga och oväntade ljud. Rycker till med hela kroppen. Och har den möjlighet, så flyr den sedan undan. För att undvika besvärliga reaktioner av syn- och hörselintryck, förser man ofta hästar med skygglappar och öronproppar. När jag kör in unghästar, har jag för det mesta bomull i deras öron och helstängda huvudlag. Även när de blir äldre, är de flesta hästar lugnare om de inte hör allt. Det är därför som många travhästar brukar ha någon form av hörselskydd vid tävlingar.

Hörselskydd. Med hörselskydd vill man i första hand sila bort ljud, som stressar upp hästarna. Tussar av bomull är det vanligaste hörselskyddet. Det är ganska stora bomullstussar som man trycker in i hästens öron. En del ogillar det här och försöker få bort tussarna genom att ruska på huvudet. I träning använder vi nästan bara bomullstussar.

Fasta öronkappor är en form av hörselskydd, som man för det mesta använder i kombination med bomullstussar. På så vis får man en bättre effekt med två ljuddämpande skikt. Öronkapporna är tillverkade av tyg och vissa är fodrade med gummi.

Urryckare. En del hästar är oroliga i starten och inledningen av loppen, men lugnar ner sig när de travat in sig. Till sådana hästar kan man använda öronproppar i form av bollar av skumplast, som kan dras ur hästens öron med hjälp av ett snöre. Snöret är delat i ena änden och varje del är fästad i varsin öronpropp. Den andra änden sitter i sulkyn eller tömmen så att kusken kan rycka bort propparna vid lämpligt tillfälle, vilket inte alltid är på upploppet. S.k. ryckhuvor används på samma sätt. Där är snörändarna fästade i öronkappans spetsar.

Vissa hästar tar ut sig lite extra, om de blir av med hörselskydden. Alla hästar reagerar dock inte på det sättet. De som redan tar i maximalt, har ju inget mer att ge. Att ha tussarna kvar, behöver inte betyda att hästen vunnit utan ansträngning.

Enligt vår veterinär Nils Ronéus kan den nedärvda flyktinstinkten vara orsaken till att vissa hästar påverkas. Ljudet från hovtrampet i en flyende flock, uppfattas troligtvis som tecken till att springa så fort som möjligt. Nutidens hästar reagerar likadant, som deras vilda förfäder gjorde. Även om våra travhästar lever i en skyddad och trygg miljö, är de fortfarande flyktdjur.

Slagfärdig baksida:

Slagrem eller slaggjord, som den rätteligen heter, används för att det skall bli svårare för hästar att slå bakut. En del hästar blir ofta irriterade på det som är bakom dem och försöker sparka bort det. Som tur är får man en liten förvarning, eftersom hästen kniper ihop och drar in svansen innan den slår. Men ibland hinner man inte parera och de flesta tränare har säkert fått sig en smäll någon gång. Ibland så olyckligt att benbrott blivit följden. Vet man att en häst gärna vill slå, bör man ha en slaggjord på den. Den läggs över hästens bakdel och spänns fast mellan skalmarna på sulkyn. Hästen kan röra sig obehindrat i trav, men får det lite jobbigare att slå bakut. Den kan ju inte lyfta upp baken som den gör, när den ställer sig på frambenen och slår med bakbenen. Har man lagt på en slaggjord, blir det något svårare för hästen att slå lika högt och kraftigt, som den annars kan göra.

Ett fåtal tränare är emot slaggjordar och menar att en häst blir mer benägen att slå när den har slagrem, än om den är utan. Min erfarenhet är dock den motsatta. Det blir mindre slag och för det mesta inte lika hårda, när man använder slagrem. En förutsättning är att den sätts på rätt ställe och spänns lagom hårt.

En svansgaffel kan också göra hästar mindre benägna att slå bakut. Svansgaffeln är ett styvt läderföremål med en gaffelformad överände, som kopplas till selens ryggstycke. Det gör man genom att byta ut ryggstyckets vanliga svanskappa mot en svansgaffel. Svansen spänns sedan fast med ett par enkla läderremmar. På så vis kan hästen varken vifta med svansen eller dra in den mellan benen. Att knipa ihop och dra in svansen innan den slår bakut, ingår i hästens beteendemönster. En störning i beteendet kan avbryta hästens planerade spark.

Frysmärkning:

Våra travhästar finns registrerade i en s.k. stambok hos Svenska Travsportens Centralförbund, STC. Varmblod i en och kallblod i en annan. Jag tror att det finns fler uppgifter om hästarna i stamböckerna än vad det finns om personerna i folkbokföringen. Uppgifter om t.ex. ras, färg och signalement samt uppfödare tror jag inte att man kan hitta i folkbokföringen. Inte heller de registrerings- och frysmärkningsnummer som finns i stamböckerna för hästar. Registreringen av hästar är en noggrann procedur, som tar sin början när hästägaren lämnar in en ansökan för hästen. När alla erforderliga uppgifter är införda i stamboken, anses hästen vara registrerad. En av uppgifterna är frysmärknings-numret. Alltså måste hästen frysmärkas innan den blir införd i stamboken.

Svenska travhästar ges ett nummer, som frysmärks in i huden på höger sida om halsen. Frysmärkningsnumrets första siffra står för födelseåret, och de övriga är ett fyrsiffrigt löpnummer, som ger hästen ett eget individnummer. Frysmärket avslutas med S, som står för Sverige.

Hästens registreringsnummer korresponderar med frysmärket. I Vilas Tillys fall är registreringsnumret 95-3797, vilket säger att han är född 1995 och att hans anmälan om registrering var den 3.797:e det året.

STC ser till att hästar som skall registreras blir frysmärkta. Frysmärkningen utförs av två grupper som åker runt i landet under en sexmånadersperiod med början den 1:a november varje år. Grupperna arbetar efter en resplan och besöker normalt gårdar och travbanor där det finns mer än tre hästar som skall registreras. Ägare med färre hästar får ta med sig sina föl till närmaste ställe, som frysmärkarna kommer till.

Man frysmärker en häst med ett ”frysjärn” där man sätter ihop siffer- och bokstavskombinationen i en hållare, som kyls ned i flytande kväve. På en klippt yta på hästens hals fryser man sedan in ID-märket. Behandlingen är smärtfri, men en del av hästarna känner givetvis oro inför det som händer.

Samtidigt med frysmärkningen tar man lite tagel ifrån svansen. Det skickas in till ett laboratorium för DNA-analys. Identifiering med hjälp av DNA är hundraprocentigt säker och används därför vid registreringen av hästar sedan millenniumskiftet. Före år 2000 tog man blodprover när hästarna frysmärktes. Blodtypningen av dom hästarna ger 99,9% säkerhet vid identifiering. Numera har man således ännu säkrare metoder.

I Danmark frysmärker man också sina hästar. I USA tatuerar man in ett ID-nummer på insidan av hästens överläpp. Norge, Italien och Tyskland märker sina hästar med inopererade microchips, som kan läsas av med hjälp av speciella apparater. Den metoden kan bli aktuell i Sverige, när den är ordentligt utvärderad.

Första gången en travhästs identitet kollas upp, brukar vara när den skall gå premielopp. Då kommer någon från travbanan och läser av frysmärket och tittar på hästens speciella tecken. Samma sak händer varje gång hästen startar på en ny bana eller om det gått mer än åtta månader sedan den startat på just den banan. Tränaren har därför skyldighet att se till att frysmärket är framklippt och väl synligt vid sådana tillfällen.

Avslutningsvis vill jag tacka Roland Nordin på STC för att han har hjälpt oss med underlaget till den här artikeln.